Vad kan jag säga när mitt barn känner att det är en belastning för vuxna?
Kort svar
Säg tydligt: ”Du är inte en belastning. Det är vuxnas ansvar att ordna stöd, och du får behöva hjälp.” Bekräfta samtidigt det barnet har märkt, exempelvis stress eller suckar, utan att göra barnet ansvarigt. Följ upp med handling: skyddad tid tillsammans, lugnare läxstunder och hjälp från andra vuxna när det behövs.
Längre svar
Fråga: ”Är det något vi vuxna har sagt eller gjort som fått dig att känna så?” Lyssna utan att genast försvara dig. Om du har suckat åt läxorna kan du säga: ”Jag blev stressad över situationen. Det var inte ditt fel, och jag behöver hantera min stress bättre.”
Skilj praktiska svårigheter från barnets rätt att få omsorg. Säg: ”Allt är inte enkelt att ordna, men du är inte problemet.” Försök ta samtal om resursbrist och vuxnas frustration utan att barnet behöver bära dem.
Ta återkommande prat om att vara till besvär på allvar och kontakta elevhälsan eller vården vid behov. Om barnet säger att andra skulle ha det bättre utan det, fråga lugnt om tankar på att inte vilja leva eller att skada sig. Vid omedelbar fara, stanna hos barnet och ring 112.
Källa & officiell fördjupning
Svaret är en sammanfattning. Läs alltid källan för det som gäller just nu.
Fler frågor
- Hur hjälper jag mitt barn när det säger att det är dumt för att skolarbetet är svårt?
- Hur berättar jag om mitt barns diagnos utan att barnet känner att det är något fel på det?
- Hur kan jag som lärare ge återkoppling utan att skada en elevs självkänsla?
- Hur slutar jag jämföra mig med klasskompisar som har lättare för sig?